Varje år görs nya försök till att få den där sommarplågan ger en oändligt med spelningar på radio som får STIM-pengarna att strömma ner i kistan. De börjar så smått dyka upp nu, får se vilka som fastnar. Nedan följer två exempel.

 

En beprövad duo när det gäller radiohits, förra året vid den här tiden var det Dance Again som gällde. Låten är en typisk RedOne produktion, och som vanligt när det gäller Pitbull är inte texten den mest charmerande. Den har dock alla ingredienser för att kunna bli en utmanare till årets sommarplåga.

 

The Sats output har de senaste åren varit under all kritik (All Fired Up undantaget). Nu är ett nytt album på gång och detta är andra singeln, What About Us den första. Låten är lätt att digga med till och jag tycker den kan klassas som något av en sommarlåt. Den hade radiopremiär i UK idag, efter att den läckte online igår.

 

 

Kan även passa på att nämna att Selena Gomez påkostade video för senaste singeln Come & Get It haft premiär. Den ser ut såhär.

 

Då var det dags igen, nästa grupp att splittras är JLS. Jag hade en magkänsla redan innan nyår att JLS var nära att splittras, vilket nu visade sig stämma. Det brittiska pojkbandet slog igenom i The X Factor 2008 när de kom på andra plats efter Alexandra Burke. De har väl mest haft framgångar på hemmaplan och aldrig riktigt slagit igenom utomlands. 2010 vann de en BRIT-award inom kategorin bästa singel med låten Beat Again (samt ytterligare ett pris för "British Breakthrough"). Gruppen har varit med här på bloggen ett par gånger.

 

Planen för Marvin, Aston, Ortisé och J.B är nu att släppa ett Greatest Hits album senare i år med en ny singel samt avsluta med en arenaturné (känns upplägget igen?). Nedan följer deras 3 bästa singlar.

 

 

Från iPod Fredag 2011-01-21:

 

Var ett tag sedan jag skrev en söndagskoll, har lite tid över denna kväll så jag passar på. Veckan som gått har varit väldigt hektiskt. Jag började på mitt nya jobb i måndags och det har varit full rulle med att lära sig allt. Det har snurrat rejält i mitt huvud om kvällarna, så det har inte blivit alltför mycket sömn heller. Många nya kollegor, rutiner, system med mera. Jag får hoppas att nått har fastnat och upplärningen fortsätter imorgon. 

 

Igår lördag var jag en sväng upp till Blekinge (var även där förra lördagen). Det var en riktig familjedag där vi hjälpte min farmor och farfar med lite vårstädning i trädgården. Farfar hade fällt ett träd i skogen utanför tomten så det skulle fixas till. Trädäcket på altanen hade sett sina bästa dagar så det revs och skall byggas upp igen. Vedstapling, lövkrattning, biltvättning med mera stod också på programmet. Jag är således lite mör i kroppen idag, men samtidigt härligt att kunna gå ute i T-shirt en hel dag när man endast suttit inne på ett kontor hela veckan. 

 

På tisdag fyller för övrigt den här bloggen 6 år, lite smått otroligt att den överlevt såhär länge..

 

Om ungefär exakt en måndag så vet vi vem som vunnit Eurovision i Malmö Arena. Innan dess så tänkte jag här på bloggen publicera mina tankar kring de olika bidragen, likt det jag gjort tidigare för Melodifestivalen. De inläggen lär komma helgen innan det drar igång. Jag har redan ett par favoriter.

 

Idag har det varit mycket sport. Jag började dagen med att kolla på avslutningen av London maraton. Det blev en rätt spännande upplösning när vinnaren Kebede från Etiopien sprang om kenyanen Mutai strax innan målgång vid Buckingham Palace. Nedan en bild från 2009 års upplaga av tävlingen, det var lika fint väder idag.

Disclaimer: följande inlägg kan uppfattas som långtråkigt och nördigt, men innehåller även nyttig information för iTunesanvändare med Windows som OS.

 

För några dagar sedan blev det minst sagt lite svettigt. Startade datorn och allt var ok. Körde igång iTunes som till min stora förvåning visade sig vara helt tom på musik. Alla låtar och spellistor var bortblåsta, såg ut som jag precis installerat programmet. Det är knappast första gången det händer, men det brukar vara rätt enkelt att återsställa. Inte riktigt lika enkelt denna gång.

 

Den enkla lösningen är naturligtvis att läsa in hela biblioteket igen, då jag har ett pedantiskt ordnat filsystem så går det snabbt. Finns komplikationer med detta. Spellistor, som jag ifs inte har så många av, försvinner. Det värsta är dock att väldigt mycket metadata går förlorad. En hel del information sparas i mp3-filerna i deras ID3-taggar (så som artist, album, år, genre osv osv) så dessa läggs in automatiskt. Men data som hur många spelningar en låt har och när den spelades senast osv finns lagrat i iTunes databasfiler. Det första jag gjorde var naturligtvis att kolla statusen på dessa. Deras storlek brukar vara på ett antal megabyte, nu var de dock nere på några få kilobyte och datan verkade således vara överskriven. Öppnade filerna och fick det konstaterat. Ointressant data tycker vissa, helt vital tycker jag. Har metadata sparad sedan snart 5 år tillbaka som har överlevt flera hårddisksformateringar samt versionuppdateringar av iTunes. Min senaste backup av filerna var från när jag senast formaterade datorn i juni 2012, mycket har hänt sedan dess.

 

Vad göra? Som alltid är Google ens vän. Jag såg att i iTunesmappen låg ett antal .temp-filer och en av dessa hade skapats när problemen uppstod och var på ett antal MB. Jag hoppades att kunna återskapa databasen men hjälp av denna fil. Efter några snabba sökningar så lyckades jag hitta hur och skadan var återställd.

 

Stängde av datorn och startade upp den nästa dag, allt borta igen. Naturligtvis hade jag tagit backup dagen innan så nu var det bara att klippa och klistra. Ändå oerhört irriterande och något som inte ska hända. Så det blev lite fler sökningar och jag hittade denna väldigt intressanta tråd från Apples egna supportforum som förklarade allt jag behövde veta. Där konstateras efter ett tag att virusprogrammet AVG är roten till alla problem med en uppdatering som gjordes för inte så längesen. Det visade sig att många hade fått samma strul som jag och att AVG varit snabba att i dagarna fixa fram en ny uppdatering som tog bort problemet. Jag uppdaterade och problemen verkar nu vara borta.

 

Något som kunde slutat illa fick ett lyckligt slut. Vad ska jag då dra för lärdom av detta? En liten uppdatering av en slarvig programmerare kan få stora konsekvenser. Funderar på att skaffa ett program som automatiskt tar backup på databasfilerna dagligen. Hade nog inte varit så dumt...

Det var längesen nu jag skrev något nytt om Florrie då hon har hållt en låg profil ett tag. Nu är hon tillbaka med en hel hög nya låtar redo för release och jag är mycket förväntansfull på hur dessa kommer låta. 

 

Första gången jag såg och hörde Florrie var när nu splittrade Mini Viva sjöng i BBC Live Lounge i september 2009. Med sig hade de då Xenomanias husband JFK, där Florrie var trummis. Tror inte att jag vid det laget hade koll på att hon spelat in trummorna till Girls Alouds hitlåt The Promise. Det fick jag reda på senare (hon har för övrigt även varit med på ett hörn i produktionen av Something New). I februari 2010 släppte hon sin första låt online, Call 911. Skrev om det på iPod Fredag, där har hon även figurerat många gånger efter det. Hennes första EP Introduction står här hemma i vinylformat signerad, jag måste varit en av dem första som köpte ett av de 500 exemplaren. 

 

Med den bakgrunden är det nu väldigt spännande att se henne ta nästa steg i sin karriär. Hon har signat med ett skivbolag, redo att släppa nya singeln inom kort. Efter det väntar debutalbumet som kommer bestå av nya låtar blandat med några gamla från 3 EPs (Introduction, Experiments och Late).

 

I dagarna släppte hon en ny låt med tillhörande video, det är dock inte en officiell release (dvs inte nya singeln). Låten/videon är istället en del av Sonys reklamkampanj för deras nya hörlurar. Den låter såhär:

 

 

Låten har gått varm här sedan den släpptes, riktigt bra.

(Låten går för övrigt att ladda ner gratis från henens hemsida).

I onsdags spelade Girls Aloud sin sista konsert av Ten The Hits Tour i Liverpool. Någon timme efter konserten var slut kom en tweet (via TwitLonger) från deras officiella Twittersida, där stod följande:

 

Jag såg meddelandet tidigt på morgonen och blev helt tom. Jag hade dock ingen tid att tänka på det, då jag skulle iväg på något jag kanske kan berätta om senare. Hursomhelst, på eftermiddagen kunde jag även läsa rubrikerna jag aldrig hoppades få se. Denna är tagen från Aftonbladet.

 

Vet inte var jag ska börja, vad jag ska skriva eller för den delen orkar skriva. Kanske lika bra att inte skriva så mycket alls. Denna blogg har ju redan från starten förmedlat vad gruppen betyder för mig. Jag har så många positiva minnen som relaterar till GA och det har varit riktigt kul att följa dem under de här åren. Naturligtvis kommer de även i fortsättningen ha mitt fulla stöd, vad de än bestämmer sig för att göra.

 

2002 - 2013

Starbucks har väl mer eller mindre varit ett nödvändigt ont för mig hittills. Mitt första besök blev en frukost i New York, åt inte där mer sedan. Andra besöket blev en tidig morgon på Los Angeles flygplats med ytterligare en frukost när Starbucks var det enda som hade öppet. Mitt tredje besök blev nu i London och jag gick dit frivilligt då jag fått tips från olika håll.

 

Denna Starbucks ligger i St Kathrines Dock, nära Tower Bridge. Det är ett lungt ställe (iaf när jag var där) som ligger lite lagom avsides. Passade perfekt när jag var stelfrusen och behövde något värmande. Sittplatserna på ovanvåningen bjuder på fin vy över småbåtshamnen. Utbudet är naturligtvis detsamma som i övriga kedjan, men som alla marknadsförare säger så handlar det mesta om hur man paketerar det. Kan tänka mig att här är ännu finare på sommaren. Ett tips om ni har vägarna förbi.

 

 

Detta markerar för övrigt det sista inlägget om London, tog "bara" mer än 2 veckor att ta sig igenom det. Nu åter till vanligt schema, det vill säga sporadiska inlägg om lite allt möjligt.

Efter det sedvanliga låtsasslutet så släcktes lamporna ner och några spotlights började gå runt i arenan. Naturligtvis visste alla om att det skulle bli mera. Efter ett tag dök de upp igen i klänningar som närmast kan beskrivas vara i stil med Jessica Rabbit. Följande låtar framfördes:

 

 

Om Untouchable var emotionellt så är det inget mot vad I'll Stand By You orsakade för känslor bland publiken. The Pretenders gamla dänga, som GA gjorde en cover på 2004, framkallade många tårar. Stackars Sarah har nog inte lyckats sjunga klart låten en enda kväll. Samtidigt som låten rullade ett kollage av klipp från alla dessa 10 år som band på displayerna. Sista konsertkvällen är i Liverpool på onsdag, kommer inte vara ett öga torrt då. Har inget filmklipp, men här kommer ett par bilder.

 

 

Sista låt ut för kvällen blev alltså The Promise, precis som förra turnén där låten både var intro och outro. The Promise är en av deras stora hits, möjligtvis deras största. Det är även låten som gav dem en BRIT Award år 2009. Fjädertemat från framträdandet just den vinstkvällen var för övrigt tillbaka här. Filmade inte hela låten, men här kommer en bit av avslutningen.

 

 

Det var alltså det hela. Jag är väldigt glad över att jag fick se dem live igen, det har varit en lång väntan sedan 2009. Speciellt fredagen var något utöver det vanliga när jag verkligen kom nära och hade min bästa konsertupplevelse någonsin. Favoritgruppen, på världens bästa arena, på bästa platsen och med en riktigt bra publik. Det blir inte bättre än så. 

 

Den stora frågan är nu naturligtvis om det blir någon fortsättning för GA, eller om det bara blir Solo Aloud som gäller. Det kändes som en avslutningsturné och det mesta pekar åt det hållet. Men man vet aldrig... Jag får se hur det blir helt enkelt, om jag kommer få chansen att se dem som en grupp igen.

 

En förkortad version av konserten kommer sändas på VIVA i UK den 30:e mars klockan 19, sedan klockan 13 dagen efter på MTV Music och MTV Live HD. Det borde betyda att DVD:n (vågar man hoppas på Bluray?) kommer släppas kort efter det.

 

Näst sista delen av konserten bestod av följade låtar:

 

Call Me Maybe (Carly Rae Jepsen cover)

 

Something Kinda Ooooh är alltid bra live och Nadine fullstädigt äger scenen under denna låten. Nu har jag redan sagt att Wake Me Up var bästa framträdandet, men Something Kinda Ooooh får nog dela den förstaplatsen. Det är en låt som alla gillar, är ingen tillfällighet att bland alla klipp jag lagt upp publikt från konserten har detta överlägset flest visningar. 

 

 

 

Som vanligt så ingick en cover (som de inte släppt själva), denna gången blev det Carly Rae Jepsens Call Me Maybe. Förra gången var det Broken Strings med James Morrison, gången innan det With Every Heartbeat med Robyn. Call Me Maybe är nu över ett år gammal och spelades sönder av radiostationer redan första veckan den släpptes. Jag hade hellre sett att de framfört en av sina egna låtar, hela deras katalog är full med guldkorn. Det blev ändå en hit bland publiken som sjöng med och Nicola fick verkligen skina under framträdandet.

 

 

Vad jag tycker om Beautiful 'Cause You Love Me har jag redan nämnt här på bloggen. Nicola räddar låten med sin röst, hennes "..and right now the whole world.." ekar i arenan så alla får rysningar.

 

 

Sist ut i den här delen är Something New, låten som de flesta trodde skulle bli introt blev istället en fake ending. Här var verkligen publiken med på noterna, skön stämning. Låten i sig är en transportsträcka fram till sista minuten där sista refrängen är något av det bästa dem gjort. 

 

 

 

Sista delen kommer snart.

Jag hade hela söndagen till mitt förfogande i London under min korta weekendtrip. Valde att ta den sista flighten till Köpenhamn för att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag hade två olika planer för vad jag skulle göra, en plan för fint väder och en annan för regn. Som tur var så såg prognoserna lovande ut och det blev den förstnämnda.

 

Då jag redan brännt en hel del £££ på biljetter med mera fick det bli något av en budgetdag, men inte desto mindre intressant för det. Började med att ta lite sovmorgon, checkade ut från hotellet och lämnade in mitt baggage på Paddington station. Inget man vill släpa med sig direkt. Satte därefter kurs mot Waterloo.

 

Gick bort till London Eye, men inte för att åka pariserhjul (det har jag redan gjort en gång). Utan istället så köpte jag mig en biljett för Thames Clippers (£5,40 med Oyster Card), ställde mig vid piren nedanför hjulet och väntade in båten. Fick vänta en 15-20 minuter så jag passade på att ta lite foto.

 

Jag var nästan först i kön för att gå ombord. Tur det då alla i kön inte kom med på båten, det hann fyllas på rätt bra under den stunden jag väntade. Detta var första gången jag skulle få åka båt på river Thames så jag var mycket intresserad av att få komma iväg. Efter en snabb ombordstigning kastade vi loss och styrde skutan österut.

 

Det var en mycket behaglig resa. Gick inte i någon jättefart fram till Tower Bridge med en hel del stopp, men efter det ökade vi farten. Det var en rätt ovanlig syn att se alla broar underifrån måste jag tillägga. Efter en stund anlände jag till min (och de allra flesta andras) destination, Greenwich. Fick ett väldigt bra första intryck, kan förstå varför denna hamnmiljö finns upptagen på UNESCOs världsarvslista.

 

 

 

I videon ovan figurerar skeppet Cutty Sark. Skeppet har nyligen restaurerats efter att delvis ha förstörts i en brand 2007. Båten fungerar som ett museum man kan besöka, mer info om det här. Då detta var en budgetdag räckte exteriören för min del. Jag begav mig vidare till Greenwich Park för att bestiga en kulle.

 

Uppe på kullen fanns naturligtvis The Royal Observatory. En plats/byggnad som har en väldigt stor historisk betydelse. Det är också en mycket vacker plats med en vidunderlig utsikt.

 

 

 

Nu började jag bli lite småhungrig. Gick ner igen och bort till Greenwich Market för att hitta något trevligt att äta. Jag hade dagen innan snabbt gått igenom Borough Market vid London Bridge. Tyckte inte det var någon jätteupplevelse (kanske inte var hungrig nog?), fick nog när jag gick förbi några som grillade ostar och det luktade för j*vligt. Greenwich Market tyckte jag var betydligt mer gemytligare och erbjöd inte bara mat. Det var dock knökat med folk därinne, kändes som om man gick på en stadsfestival typ. Hittade ett trevligt matställe, se bild nedan.

 

Mätt och belåten var det dags att röra sig vidare. Det hade lätt gå att spendera en hel dag i Greenwich, hade nästan behövts 2 för att hinna med allt. I första videon ovan figurerade en rund liten byggnad, vilket är ingången till Greenwich foot tunnel. Det är en gångtunnel under Themsen som färdigställdes redan 1902, och går mellan Greenwich och Isle Of Dogs. Jag tog en kort promenad genom tunneln för att fota lite från andra sidan.

 

Gjorde sedan ett kort hopp med Docklands Light Railway bort till Canary Wharf. Passade på att kolla in stället lite då jag inte varit där tidigare (ovan mark dvs). Eftersom det var en söndag och det är ett finanskvarter var där hyfsat dött. Plåtade lite iallafall och åkte vidare med Jubilee västerut.

 

Hoppade av vid Bond street och började promenera längs med Oxford street. Under helgerna råder där ett konstant tillstånd av kaos, så även denna gång. Jag hade budgetdag och det blev mest fönstershopping. Knatade bort till HMV såklart, vet ju inte om det var sista chansen (vilket jag skrivit om tidigare). Vid det här laget var mina ben inte riktigt med i matchen, dagens promenader plus de två tidigare dagarna hade satt sina spår. Kämpade mig dock tillbaka till Selfridges också. Följer naturligtvis serien på TV så de va kul att titta förbi, trots jag varit där tidigare. Hängde mest i källaren bland elektroniken, kollade lite BOSE TV och Galaxy kamera.

 

Kröp sedan bort till Marble Arch och tog bussen bort till Paddington. Hämtade ut mitt baggage och satte mig på Heathrow Express. Efter en mycket lugn och tyst flygtur landade jag i Köpenhamn strax efter 23 svensk tid.

I denna paus spelades ett dubstep intro till Sexy! No No No... som ackompanjerades med en nyinspelad version av deras musikvideo med de svarta latexdräkterna. Denna del av konserten kom att framföras på B-scenen mitt i arenan, ett inslag som varit återkommande sedan Tangled Up turnén. Nedan följer låtarna.

 

 

Sexy! No No No... är den låt som har mest spelningar på min iTunes. Jag verkar inte kunna tröttna på att höra den. Jag blev lite besviken förra turnén då jag tyckte att livebandet inte kunde matcha den episka produktionen på studioversionen. Personen som bestämde att lägga in en massa congas och koklockor den gången borde inte få kalla sig musiker. Ljusår bättre denna turnén i min mening med en duktig gitarrist. Under förra turnén körde de låten på B-scenen, denna gången på väg ut till B-scenen. Det medför att framträdandet blir ganska stationärt med väldigt liten yta att röra sig på. Jag skulle hellre sett att de gjort låten på stora scenen. Jag har nedan lagt in två videos. Den första från fredagen där introt blev riktigt maffigt från golvet, den andra videon visar hela låten från lördagen.

 

 

Eftersom jag filmade båda kvällarna blev det inte så mycket bilder. Här följer iallafall en.

 

Untouchable är en favorit bland fansen, även om det är låten som bröt deras svit med topp 10 hits. Den peakade på en 11:e plats, mycket tack vare dålig promo och det faktum att det var en 3:e singel från ett riktigt bra säljade album. Den förkortade radioversionen hjälpte heller till inte direkt, som tur var körde de albumversionen. Låten inkluderar ett närmast heligförklarat solo från Nadine (like beautiful robots..) och hela framträdandet i sig blir väldigt emotionellt. På grund av avstånden blev det inga jättebra bilder, men här kommer ett gäng halvbra.

 

Jag har tidigare här på bloggen lovordat On The Metro. Om man följt med mig från starten så vet man att jag gillar Benny Benassi soundet, något som DJ Fresh inkorporerat i denna låten. Om man spelar den på låg volym så kan den låta lite platt, i en arena låter det kanon. Jag ska inte ha en lång utläggning om varför jag inte är speciellt förtjust i B-scener, men under denna låten kan man verkligen undra vem de riktar sig till. 75% av arenan har sidovy eller rumpvy. Precis nedanför sitter ljusteknikerna och pysslar med sitt. På lördagen stod där också 4 gigantiska kameror upphöjda i det tekniska området. Så de på golvet som stod vid baren kunde nog inte sett mycket. De enda som fick en vy framifrån var de allra längst bak på läktaren. Under någon låt fick de halvtaskig sikt istället för ingen sikt alls, värt det? Ajja, det lär se bra ut på DVD:n iallafall.

 

 

Sista låten på B-scenen var Call The Shots, även det en riktig publikfavorit. Tittade på ett klipp från förra turnén jag filmat och alla var verkligen uppe på sina fötter och klappade med. Har varken film eller några värst bra bilder (mycket rök ivägen) från detta framträdandet. En kul parentes är att efter låtens slut så sprang de verkligen i mörkret precis vid sidan av publiken tillbaka till ingången vid stora scenen. Såg rätt roligt ut. Jag är mest imponerad över att det går att springa så snabbt i klackar, måste satts nått rekord under denna turné.

 

I nästa del blir det ytterligare fler videos, riktigt bra sådana, och fler bilder. Återkommer snart med nästa del!

Precis som i höstas passade jag på att se en Premier League match medans jag ändå var i stan. Jag hade egentligen tänkt se Tottenham mot Arsenal. Det visade sig dock omöjligt att få tag på biljetter (till normala priser) till detta derby i norra London. Samt så flyttades matchen senare till söndagen vilket hade medfört att jag antagligen inte hade hunnit se den. Det fick istället bli Chelsea mot West Brom, där West Brom har två svenska spelare i laget (Jonas Olsson och Markus Rosenberg, båda skåningar).

 

Matchen började klockan 15 denna lördagseftermiddag. Jag blev lite sen ut till Stamford Bridge. Jag promenerade runt i The City för att plåta lite byggnader (The Gherkin och Lloyds). Då det är ett område jag inte hittar speciellt bra i så tog det ett litet tag att navigera runt. Gott om tid kvar dock. Sedan hade jag glömt hur otroligt långsam Circle Line är. Lång tid mellan tågen, korta avstånd mellan stationerna och gamla tunnlar med låg hastighet. Detta blandat med Weekend closure och stillastående tåg gjorde inte det hela bättre. Nåväl, efter lite byten så kom jag till Fulham Broadway typ 20-25 minuter innan matchstart. Köpte matchprogram och halsduk, gick sedan rakt in och satte mig vid min plats.

 

Satt för dagen på läktaren som kallas The Shed. Tillsammans med Matthew Harding läktaren är det där alla die hard Chelsea fans sitter. Nedan följer två bilder från där jag satt.

 

 

Det var en ytterst märklig upplevelse att sitta bland dessa fans. Som de flesta sportintresserade känner till så ligger Chelseafansen i öppen konflikt med managern Rafael Benitez. Lika mycket tid lades ned på att håna den egna tränaren som att heja fram sitt lag. För att ge ett exempel så är detta ramsan som körs mest frekvent:

 

 

There's only one Di Matteo sjöngs som vanligt i matchminut 16. Rafa Benitez a table for two var också den vanlig (han kallas för the fat Spanish waiter som referens). Efter matchen hölls ett antal plakat upp där det bland annat stod We're just not that in-ter-im och The interim one. Såg inte dessa på plats då de satt precis snett nedanför mig. Fick läsa vad det stod på plakaten i The Sun dagen efter, haha. Nedan en bild på Benitez.

 

Matchen då? Den blev en målsnål historia som slutande 1-0 till Chelsea efter mål av Demba Ba i första halvlek. Hade tur då jag satt på rätt sida för att se målet på nära håll. Det saknades dock inte chanser för fler mål, åt båda hållen. Chelsea hade rätt bra grepp om matchen långa perioder, men det blev rätt spännande i slutet då West Brom tryckte på för en kvittering. Cech i Chelseas mål fick göra ett par svettiga räddnigar. Jonas Olsson spelade hela matchen och Markus Rosenberg kom in på slutet utan att göra något större väsen av sig. Har lagt upp ett klipp från andra halvlek då Chelsea fått frispark i bra läge. Hoppades kunna fånga Frank Lampards 200:e mål i Chelsea, men så blev inte fallet.

 

Här är en länk till målet. Plus lite fler bilder från matchen.

 

Matchfakta (från svenskafans.com):

Chelsea (4-2-3-1): Cech; Azpilicueta, Ivanovic, David Luiz, Cole; Ramires, Lampard (c); Oscar, Hazard (Moses 79), Mata (Mikel 90+3); Ba (Torres 87).
Oanvända avbytare: Turnbull, Terry, Cahill, Bertrand.
Mål: Ba 27.
Varningar: Hazard 55.

 

West Brom (4-3-2-1): Foster; Reid, McAuley, Olsson (c), Ridgewell; Mulumbu, Yacob (Rosenberg 81); Fortune (Odemwingie 61), Morrison, Dorrans (Thomas 70); Long.

Oanvända avbytare: Myhill, Jones, Tamas, Brown.
Mål: -
Varningar: McAuley 64, Odemwingie 84.

 

Domare: Kevin Friend.
Publik: 41,548.

 

Efter matchen var det bara att ge sig av direkt från västra till östra London. Från att ha sett Ashley Cole spela boll till att se fd fru Cole för andra kvällen i rad.

Huvudanledningen till att jag åkte till London var för att se Girls Alouds 6:e turné under de 10 åren som har gått sedan de bildades. Det blev två kvällar för min del, en på ståplats och en på sittplats. Jag kommer samla det bästa av båda kvällarna i 6 inlägg där massor av bilder och filmklipp utlovas.

 

Dags för nya kläder. I pausen spelades Models ur högtalarna och på storbildsskärmarna visades en nyinspelad video till den låten. Måste säga att mycket arbete lags ner på skärmarna, imponerande att de lyckades hinna med det på den korta tid som turnén sattes ihop. Efter Models spelat klart var det dags för följande låtar:

 

 

Jag hade innan konserten en föraning om att The Show skulle vara något extra. Det visade sig stämma. Låten i sig tycker jag låter väldigt bra live. Den spelades som en del av ett medley förra gången och jag minns hur bra det lät. Denna gången fick låten full treatment och ett väldigt underhållande Victorias Secret liknande tema. Se video nedan, glöm inte att slå över till HD.

 

Här kommer några bilder från The Show.

 

Love Machine är en låt som alltid går hem. Alla i publiken känner till den och dansrutinen som hör till. Uppträdandet var dock väldigt likt det jag såg på förra turnén så det blev ingen film. Kanske lika bra det, hade bara blivit suddigt ändå. Kan bjuda på ett litet klipp som fångat stämningen på ståplats på fredagkvällen. Detta är precis efter Love Machine avslutats.

 

Nedan följer ett gäng bilder från Love Machine.

 

Då var det dags för en ballad igen, denna gången Whole Lotta History. Det är den ballad (bland de som släpps som singlar) som jag gillar mest. Vet inte varför jag missade att filma, hade väl fullt upp med att lyssna på Nicolas patenterade "Hello, did you call me". Blev ett gäng bilder dock.

 

Näst på tur, Can't Speak French. Jag blev väl inte speciellt exalterad av det här framträdandet. Låten är bra, men det finns ett helt gäng andra på Tangled Up som är väldigt mycket bättre (och borde varit singlar istället för denna). Koreografin bestod av lite dans med de manliga dansarna, inte så mycket mer. Skulle behövt något extra liknande The Show för att lyfta. Lite roligt är även att Sarah missade samma mening (you're made for me) båda kvällarna, alternativt så har de rationaliserat bort den biten från texten haha. Det märks så väl, men när det är live så blir det lite misstag här och där. Hellre det än playback/en massa backing track. Har dessvärre varken film eller foto från detta framträdande.

 

Sist ut i den här delen är en låt The Guardian beskrivit som den bästa poplåten under 00-talet. Så fort slingan från The Animals låt Club A Go Go sätter igång vet man vad som väntar, Biology. Dansrutinen med stolarna är även den gjuten och det hela är en garanterad publikfavorit. En GA-konsert utan Biology skulle inte kännas komplett. Här följer bilderna.

 

Nytt klädbyte på gång. Den här delen bjöd på både väldigt bra framträdanden blandat med sådant som kanske skulle behövt någon runda till i den kreativa processen. Blev inte så mycket video i den här delen, utlovar dock mer av den varan i de två kommande delarna!

Jag har tidigare nämnt Londons nya skyskrapa The Shard här på bloggen. När jag var iväg i höstas så hade den inte öppnat för allmänheten, premiärdagen var 1:a februari. Nu hade jag dock möjlighet att åka upp de 244 meterna till utsiktsplattformarna på våningarna 68 och 72. Jag väntade länge med att boka biljetter för att försäkra mig om att det inte skulle vara dimmigt eller regna, svårt att se något då. Biljettåtgången var dock stor vilket innebar att jag fick köpa den tid som fanns ledig och stiga upp tidigt på morgonen för att befinna mig vid London Bridge klockan 9 på morgonen när de öppnade. Kanske ska tillägga att man köper biljetter i förhand och får då en slot när man ska infinna sig, i mitt fall mellan 09:00 och 09:30. Man får väl uppe i byggnaden stanna hur länge man vill. De har öppet fram till klockan 22:00, där sista inläppet är 20:30-21:00. £24,95 kostar det för en vuxen (£18,95 för barn), vilket är aningen mycket kan jag tycka.

 

Jag har varit väldigt ambitös och slängt ihop en film från mitt besök. Får visa upp mina serious skills i Movie Maker, eller inte haha.. Ajja, det är roligare med rörliga bilder.

 

Här kommer ändå några vanliga bilder också. Bland annat en bild på mig vilket inte hör till vanligheterna.

 

Det var en trevlig upplevelse att åka upp i tornet måste jag säga. Jag är väl lite ambivalent gällande hurvida byggnaden hör hemma i London och dess omgivning, men det är en annan diskussion. Jag är ändå rätt nöjd med att jag åkte upp tidigt för det böjade fyllas på bra med folk efterhand och det blev svårare att få en plats vid fönstren. Det råder ingen tvekan om att detta kommer bli en populär turistattraktion. Fortfarande har inte restaurangerna och det 5-stjärniga hotellet (Shangri-La) som ska husera i byggnaden öppnat. När det händer kommer folktillströmmingen bli ännu större.

 

Efter ett tags väntande med gamla musikvideos på storbildsskärmarna så var det dags att sätta igång showen. Jag hade innan första kvällen koll på vilka låtar som skulle spelas, hur scenen såg ut och scenkläder. Hade inte sett några videoklipp eller liknande, så jag vara mycket förväntansfull. Alla låtar under som spelades innan första klädbytet presenteras nedan.

 

 

Först ut var alltså Sound Of The Underground, vilket även var deras debutsingel 2002. Ett logiskt val, även om det väntade valet kanske var Something New. Sound Of The Underground har varit med på alla deras turnéer, så det är alltid ett säkert kort att den spelas. Nedan följer ett klipp, ses bäst i 1080p.

 

Nedan följer ett par bilder från framträdandet. Klicka på bilderna för att förstora.

 

 

Nedan följer ett helt gäng bilder från både Wake Me Up och Jump.

Sammanfattningsvis så var det en väldigt bra start på kvällen. Publiken var verkligen med på noterna och fortsatte att vara så, vilket jag återkommer till i nästa del.

 

Det var länge oklart vem som skulle bli förband. Förra gången under Out Of Control turnén var det hela 3 stycken (Absent Elk, Girls Can't Catch och Emma Deigman). Det var lite väl tilltaget att ha så många kan jag tycka, denna gången blev det bara en act. Bara dagar innan första datumet i Newcastle avslöjades att Amelia Lily skulle vara förband. Hon blev känd genom X Factor 2011, där hon åkte ut första finalkvällen för att sedan komma tillbaka som wildcard och gå hela vägen till en 3:e plats efter Marcus Collins och vinnarna Little Mix. Efter X Factor har hon slagit sig samman med Xenomania (som producerat det mesta av Girls Alouds musik) och debutalbumet Be A Fighter släpps nu den 29:e april. Nedan följer hennes set list:

 

Truth Or Dare

Locked Out Of Heaven (Bruno Mars Cover)

 

Jag såg bara Amelia på fredagen när jag hade ståplats. Kom till O2 Arena vid 18-tiden och ställde mig i kön för att få en bra plats. Eftersom insläppet skulle börja vid 18:30 var där naturligtvis redan en hel del folk, men jag lyckades få den platsen på golvet som jag ville ha precis framför catwalken (se bild nedan). På lördagen hade jag varit på andra sidan London i Chelsea och kollat på fotboll, så jag kom in till arenan strax efter Amelia gått av.

 

Nedan följer ett klipp där hon framför Truth Or Dare. Klippet ses bäst i 1080p.

 

Kom hem från London sent i söndags, nästan så det var måndag. Det har varit en väldigt trevlig helg och jag har en hel del att skriva om. Har börjat gå igenom alla bilder och filmklipp, nedan följer ett litet smakprov på vad som väntar.

 

Har lite smått börjat nedräkningen. Alla biljetter och dyl. har kommit, bokningsbekräftelser är utskrivna och jag är sedan länge incheckad på flyget. Ska bli väldigt kul att komma iväg.

 

Ny helg, ny hockeymatch. Oddset Hockey Games (fd Sweden Hockey Games) spelades i år i Malmö Arena och jag var och kollade på matchen mellan Sverige och Ryssland i lördags. Biljetterna bokades för länge sedan när lockouten fortfarande pågick. Hoppades lite att den skulle bli mer långvarig så man fick se de bästa namnen. Nu blev det som det blev och Sverige ställde ett ganska anonymt lag på benen. Det var dock roligt att se Calle Söderberg i arenan igen, för övrigt den enda spelaren som stack ut i det svenska laget. Matchen slutade med rysk vinst, 4-1. Detta var första gången jag såg Tre Kronor live (vad jag kan komma ihåg). Fler blir det nästa vinter när JVM kommer till Malmö, mer om det då. Här följer några bilder från matchen.

 

Joel Lundqvist tekar för Sverige

Hockeyns dag i Malmö Arena och Redhawks bjöd på gratisbiljetter. Ett mer perfekt sätt att spendera en lördagseftermiddag får man leta efter. Efter en lång rad förluster lyckades Malmö äntligen vinna inför 11726 åskådare mot Asplöven. 8-2 skrevs slutresultatet till, gött med mycket mål.Här följer ett par bilder från matchen.

 

Blev för dagen placerad på sektion D31, andra raden

 

Även om underhållningsvärdet var högt med 8 mål så var nog period-pausunderhållningen snäppet vassare. Malmö Redhawks skridskoskola var ute på isen och åkte runt. Ett virrvarr av småttingar som åker, trillar, kastar handskar överallt m.m. Hysteriskt kul :) Slå över till HD, inget behov att att sänka ljudet.